Tips och bra att veta

Ohler ger en rad tips och förslag angående det praktiska arbetet med att planera berättelser. Det han täcker in är:

• Hur man kan introducera arbetet för elever
• Hur man kan anpassa arbetet efter det aktuella projektet
• Hur man hjälper elever att komma på en bra berättelse
• Hur man trimmar en berättelse för att få den till en väl sammanhållen enhet
• Hur man kan arbeta med längre respektive kortare berättelser
• Hur man kan arbeta med yngre barn
• Hur man kan arbeta i grupp
• Hur man kan berätta med utgångspunkt från slutet, mitten eller förändringen
• Hur en berättelse kan bli både persnlig och universell
• Hur man gör en dokumentär respektive en fiktiv berättelse
• Hur erfarenhet kan göra att man kan bryta mot reglerna

Det finn en hel del goda råd att ta till sig i kapitlet. Framför allt blir det tydligt att det är viktigt att anpassa processen efter de elever och miljöer som man ska arbeta med. Det handlar i grunden om ett tänkande och inte mallar eller scheman som ska följas. Grunden, som presenterades i ett tidigare kapitel, är det som man ska bygga på, men stor flexibilitet är sedn nödvändig. Lärares erfarenheter kommer att vara otroligt viktigt och erfarenhet får man av att pröva. Det finns inget annatg sätt än att kasta sig ut och börja jobba med elevgrupper. När det gäller de metoder som Ohler föreslår känns många igen från andra sammanhang, men riktningen och tänkandet omkring att skapa en berättelse gör att de få en lite ny innebörd.

Applying Story Maps, using Story Tables

Efter det förra kapitlet då metoden introducerades följer det här mycket praktiska kapitlet i Ohlers bok. Här finna många referenser till några av de exempelprojekt som nämns i boken. Här finns också ett resonemang omkring att göra lite längre berättelser och steget från manus till tabell. Som lärare känner man att det verkligen är viktigt att göra det här sista på ett rätt sätt. Ohler skriver om vikten av att bilderna ska stödja och fördjupa berättelsen inte störa den. Tyvärr är det här en fallgrop som många elevprojekt har stupat på. Något har gått fel och ofta har letandet efter bilder tagit överhand. Man har glömt av vad den ursprungliga berättelsen egentligen kräver för bilder och istället använt en illistration som antingen varit lättillgänglig eller rolig/spännande/annorlunda i sig själv. Det här gäller för övrigt även i högsta grad vuxna som gör powerpointpresentationer! Förhoppningsvis kan den metod och de exempel som presenteras i boken hjälpa till att göra processen bättre. Det är också positivt med de konkreta tips angående bildmaterial som ges på slutet. Äganderätt av material på nätet är viktigt!

Det är nu det börjar - berättelsen tar form

Det känns att det bränner till för Ohler när han kommer in på berättandet och förutsättningarna för att skapa en god berättelse i del 2 av boken. Istället för att börja med en klassisk storyboard utifrån ett manus utgår han från den allmängiltiga kärna som finns i alla berättelser, the Story Core, och två versioner av berättelsekartor, Story Map. Det är utifrån dessa, menar författaren, som man bör arbeta med eleverna och det digitala berättandet.
Om vi börjar med själva kärnan består den för det första av utmaningen eller problemet som skapar en spänning i berättelsen. För det andra genomgår personen eller gruppen en förändring och för det tredje avslutas berättelsen med ett svar eller en lösning på problemet. Genom berättelsen bör det dessutom finnas en kamp mellan det gamla och det nya. Det här gäller både fiktiva och dokumentära berättelser liksom både allvarliga och humoristiska.

http://www.jasonohler.com/imageLib/storyCoreWithPics.jpg

Jason B Ohler ger flera exempel på hur Story Core kan vara ett användbart verktyg både när eleverna ska analysera andras berättelser och skapa egna.

Utifrån grundstrukturen i Story Core kan förberedelsen av det digitala berättarprojektet gå över till den mer detaljerade  kartan över berättelsen, på engelska Story Mapping. Ohler refererar som första exempel till Brett Dillingham och den modell han kallar Visual Portrait of a Story (se nedan). Tanken är att följa schemat från vänster till höger och på så sätt bättre se hur berättelsen byggs upp och förs vidare.

Den andra varianten på en karta över berättelsen är berättelsebågen, Basic Story Art (se nedan).  Det är en enklare variant av Story Map, men kan nog ibland vara att föredra i arbetet med elever.

http://www.jasonohler.com/imageLib/storyArc.jpg

Nu är det dags att skriva manus enligt Ohler, och jag slås av hur ofta jag själv har låtit elever komma till det här steget alldeles för tidigt alternativt slarva sig förbi det. Det är också intressant att han är så tydlig med att själva berättelsen ska växa fram i textform och ljudform innan man börjar jobba med det visuella. Jag kan tänka mig att ordningen ibland blir den omvända, dvs att man börjar med det visuella, men måste nog hålla med om att det i arbetet med elever har stora fördelar att börja emd själva berättelsen. Alltför ofta har det visuella och jakten på bilder och animationer dränkt hela projektet.

Utifrån manus är det så till sist dags att göra en tabell som visar hur den digitala berättelsen ska fogas samman. Ohler presenterar tabellen och dess fördelar jämfört med den traditionella storyboarden både i boken och på en av sina webbplatser. Jag tycker att arbetsprocessen och argumentationen för den verkar vettig och att kapitlets avslutande punkterna, som vill visa hur förarbetet påverkar den slutliga berättelsen, kan vara värda att fritt översätta till svenska.

• Eleverna fokuserar på berättelsen, inte tekniken
• Berättandet, inte stapling av information, uppmuntras
• Förarbetet ger läraren en bättre förståelse för hur eleverna tänker
• Förarbetet utgör en bra grund för samtal
• Berättelsen slipas och förfinas innan den tekniska delen tar vid
• Story Maps kostar ingenting och sparar mycket tid

Bedömning

Det är nu boken lyfter för en lärare som kämpat med bedömning av olika typer av digitala arbeten under många år. Ohler är tydlig och ger praktisk vägledning. Även om det är tankar nära det faktiska pedagogiska arbetet faller inte författaren i "matris-fällan". Tidvis har mängden matriser blivit till störtfloder som totalt översvämmat arbetet i klassrummet. Ohler väljer istället det betydligt mer sympatiska draget att redogöra för ett antal viktiga parametrar som sedan kan anpassat utifrån det aktuella projektet eller arbetsområdet.

Snabbt och förenklat översatt till svenska skulle de kunna se ut så här:

• Sätt tydliga mål för arbetet
• Bedöm själva berättelsen oavsett medium
• Bedöm allt material i processen
• Bedöm elevens planering och arbetsprocessen
• Bedöm användningen av media i berättandet
• Bedöm elevens förståelse och presentation av innehållet
• Bedöm samarbetet och användandet av källor
• Arbeta publicistiskt och ta med målgruppens reaktion i bedömningen
• Ge både allmän och specifik återkoppling 
• Arbeta med självutvärdering
• Låt den digitala berättelsen ingå i elevens portfolio

Här finns många bra tankar, som förutom bedömningen av själva arbetet innehåller återkoppling från lärare, publicistiskt arbetssätt, samarbete, källkritik, självutvärderingar och att arbeta i en process som styrs av tydliga mål. Inte illa!

Digital Storytelling as an Educational Tool

Det finns två tydliga problem i läsningen av det tredje kapitlet, Digital Storytelling as an Educational Tool, av Ohlers bok. Det första är de skillnader som finns mellan olika länders skolsystem och skolkultur. Det finns mycket bra amerikansk litteratur om digitala verktyg och digitalt berättande som inte blir så användbar i en svensk kontext. Frågan är vad som är möjligt att översätta till svenska förhållanden. Det andra problemet handlar om praktik kontra teori. Ohler framstår som en praktiker som försöker ge en teoretisk motivering till arbetet med digitalt berättande. Det är självklart viktigt att ha en praktisk erfarenhet, men framställningen blir lätt svajig och den teoretiska basen tunn. Det här är ett problem som återkommer i litteratur som berör digitalt pedagogisk arbete. Med detta sagt finns det ändå några viktiga saker att reflektera omkring utifrån kapitlet.
Den första delen syftar till att ge en motivering från det vi skulle kalla styrdokumenten för att arbeta med digitalt berättande. Ohler hänvisar dels till Common Core Standards Initiative, som är ett försök att skapa en gemensam standard för USAs delstater med deras olika läroplaner och dels till ISTE (International Society for Technology in Education) Standards, organisationen ISTEs sammanfattning av vilka digitala förmågor elever bör tillgodogöra sig. Han refererar också till tre "R", som på svenska står för ungefär läsa, skriva, räkna, och fyra "R" där även "Art" tas med. Utifrån svenska förhållanden kan det vara intressantare att jämföra med EUs 8 nyckelkompetenser för livslångt lärande och framför allt Lgr11 (och övriga läroplaner). Det finns många exempel från Lgr11 i de olika kursplanerna som stöder arbetet med digitalt berättande, men här är ett centralt citat från Skolans uppdrag:

Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

I slutet av kapitlet kommer så Ohler tillbaka till sin grundmodell DAOW för det svåröversatta ordet literacy innehållande delarna Digital Literacy, Art Literacy, Oral Literacy och Written Literacy. Han går igenom värdet av det digitala berättandet för de olika komponenterna i litteraciteten: bild, ljud, text och digital teknik. Då det gäller den digitala tekniken lyfter författaren fram att eleverna måste lära sig att använda den effektivt, kreativt och kritiskt. Jag associerade till andra teorier omkring användandet av digitala verktyg där det kreativa lyfts fram t e x SAMR. Det här är viktiga tankar att ta med sig i det praktiska arbetet i skolan.

Att välja rätt i den digitala djungeln

Om det första kapitlet i Ohlers bok ägnades åt betydelsen av berättelsen i allmänhet och det digitala berättandet i synnerhet, ägnas det andra kapitlet åt tjugo faktorer att ta ställning till innan man börjar arbeta med digitalt berättande i skolan. I en del fall handlar det om ett antingen eller, men ofta är det snarare en fråga om var på skalan mellan två ytterligheter som jag vill att elevernas arbete ska ligga. Ohler delar upp dessa faktorer eller val i tre grupper: (1) Berättelsens stil, syfte och påverkan (Story Type, Purpose or Impact), (2) Berättelsens olika komponenter (Story Elements) och (3) Berättelsens tillkomstprocess (Story Production). Författaren ger också ett antal konkreta exempel på berättelser skapade av elever och en definition av digitalt berättande (Digital Storytelling, DST)

 "Digital storytelling uses personal digital technology to combine a number of media into a coherent narrative" 

Det digitala berättandet i undervisningen karaktäriseras dessutom oftast av att det bedöms utifrån vissa kriterier och krav, att man använder sig av relativt enkel och billig teknik, att slutprodukten är kortare videoklipp eller liknande, att man kan se dessa i en dator eller annan enhet och att det publiceras via en nätbaserad tjänst.
Det räcker att man har varit inblandad i något digitalt projekt med elever för att man ska känna igen sig i många av de tjugo faktorer som Ohler tar upp. Under läsningen var det några saker som jag särskilt fastande för.  Det första handlar om kreativitet. Som lärare, jag har själv gjort det, är det lätt att koppla ihop kreativitet med fiction. Det är också lätt att tro att digitala verktyg i sig ger ett kreativt och originellt resultat. Förväxla inte fiction kontra non-fiction med kreativt kontra icke-kreativt. Något dokumentärt kan berättas på ett otroligt kreativt sätt. Det finns heller ingen motsättning mellan det kritiska tänkandet och det kreativa.  Återigen för författaren fram begreppet creatical thinking för att visa på vilka förmågor som eleverna måste träna.
Min andra reflektion handlar om den s k 80/20-principen, använt i det här sammanhanget i betydelsen att det krävs så mycket mer för att få till det där sista som krävs för en perfekt kvalitet. Att nöja sig med lite sämre (80/100) kvalitet inom rimlig tid (20/100) är nödvändigt, men ibland svårt. Det är viktigt med tydlighet gentemot sig själv och eleverna.
Till sist funderade jag en del på förväntningar. I alla val och avvägningar är det lätt att lärare, elever, föräldrar och skolledning menar olika saker fast de använder samma ord. Det här är grogrund för missförstånd och besvikelse när slutresultatet inte blir det förväntade. Det är därför nödvändigt att betona vikten av kommunikation när man går in i arbetet med digitala verktyg och ett digitalt  berättande. Det här rådet kan jag ge utifrån egen erfarenhet.

I begynnelsen var berättelsen

Efter att ha läst inledningen och det första kapitlet av Digital Storytelling In the Classroom av Jason B Ohler kommer jag att tänka på Paul Simon som i sången Old sjunger om "the greatest story ever told" apropå hur själva livet startade. Det här är verkligen också Ohlers grundförutsättning. Allt är en berättelse och berättelserna har alltid följt och kommer alltid att följa människan. Han menar att berättelsen möter ett grundläggande behov och att den kan ge en mening åt en ofta kasoartad verklighet. Frågan är då vilken plats det nya digitala berättandet då har? I min läsning av Ohler tycker jag att det är fem huvudområden som är viktiga att lyfta fram.
För det första är berättelsen alltid överordnad tekniken. Han skriver att "story without digital works, but digital without story doesn't" redan i inledningen. Det finns paralleller till vad många andra skriver om teknik i skolan. Pedagogik, undervisningens innehåll, organisation och mål - allt detta går före tekniken, som i sig själv inte löser någonting. Ett intressant exempel är de slutsatser som projektet Unos Uno kommit fram till angående införandet av en-till-en i skolan. Kortfattat är det så att i de kommuner och skolor som fungerar bra på olika områden och har en plan för införandet blir satsningen något som höjer undervisningen, medan i de kommuner och skolor som redan fungerar dåligt och som saknar planer och visioner blir det snarare ett negativt resultat.
Vad har då den digitala tekniken för roll? Enligt författaren är det förstärkaren och scenen för en ny generation av berättaren. Här kan barn- och ungdomar hitta ett språk som passar dem. Det här är den andra viktiga slutsatsen angående det digitala berättandet. Även om Ohler inte nämner ordet finns begreppet produsage, en sammansmältning av production och usage, nära till hands. Produsage myntades först av Axel Bruns och beskriver det nya förhållandet till det digitala innehållet på internet. Man kan säga att scenen, verktyget och berättelsen smälter samman.
I Sverige talar vi om det vidgade textbegreppet, med förankring i flera läroplaner, men framför allt starkt närvarande i Lgr11. Jason B Ohler talar om media literacy, vilket inte är fullt ut detsamma, men andemeningen är definitivt densamma. På sin webbplats beskriver han bredden i literaciteten med en bild och betonar den digitala berättelsens betydelse i undervisningen.

För det fjärde lyfter författaren fram behovet av att kombinera berättandet med det kritiska tänkandet. Kan vi inte kritiskt tolka andras berättelser blir vi lätt offer för missförstånd och negativ påverkan. På sidan 13 citerar han Steve Goodman: "Media is a filter while pretendign to be a clear window".Detta i sin tur har definitivt att göra med hans sista punkt: Det digitala berättandet gör inte lärare överflödiga, utan gör istället behovet av dem ännu större. Ska eleverna bli kreativa, kritiskt tänkande, mediamedvetna medborgare behövs vi pedagoger mer än någonsin.