Att välja rätt i den digitala djungeln

Om det första kapitlet i Ohlers bok ägnades åt betydelsen av berättelsen i allmänhet och det digitala berättandet i synnerhet, ägnas det andra kapitlet åt tjugo faktorer att ta ställning till innan man börjar arbeta med digitalt berättande i skolan. I en del fall handlar det om ett antingen eller, men ofta är det snarare en fråga om var på skalan mellan två ytterligheter som jag vill att elevernas arbete ska ligga. Ohler delar upp dessa faktorer eller val i tre grupper: (1) Berättelsens stil, syfte och påverkan (Story Type, Purpose or Impact), (2) Berättelsens olika komponenter (Story Elements) och (3) Berättelsens tillkomstprocess (Story Production). Författaren ger också ett antal konkreta exempel på berättelser skapade av elever och en definition av digitalt berättande (Digital Storytelling, DST)

 "Digital storytelling uses personal digital technology to combine a number of media into a coherent narrative" 

Det digitala berättandet i undervisningen karaktäriseras dessutom oftast av att det bedöms utifrån vissa kriterier och krav, att man använder sig av relativt enkel och billig teknik, att slutprodukten är kortare videoklipp eller liknande, att man kan se dessa i en dator eller annan enhet och att det publiceras via en nätbaserad tjänst.
Det räcker att man har varit inblandad i något digitalt projekt med elever för att man ska känna igen sig i många av de tjugo faktorer som Ohler tar upp. Under läsningen var det några saker som jag särskilt fastande för.  Det första handlar om kreativitet. Som lärare, jag har själv gjort det, är det lätt att koppla ihop kreativitet med fiction. Det är också lätt att tro att digitala verktyg i sig ger ett kreativt och originellt resultat. Förväxla inte fiction kontra non-fiction med kreativt kontra icke-kreativt. Något dokumentärt kan berättas på ett otroligt kreativt sätt. Det finns heller ingen motsättning mellan det kritiska tänkandet och det kreativa.  Återigen för författaren fram begreppet creatical thinking för att visa på vilka förmågor som eleverna måste träna.
Min andra reflektion handlar om den s k 80/20-principen, använt i det här sammanhanget i betydelsen att det krävs så mycket mer för att få till det där sista som krävs för en perfekt kvalitet. Att nöja sig med lite sämre (80/100) kvalitet inom rimlig tid (20/100) är nödvändigt, men ibland svårt. Det är viktigt med tydlighet gentemot sig själv och eleverna.
Till sist funderade jag en del på förväntningar. I alla val och avvägningar är det lätt att lärare, elever, föräldrar och skolledning menar olika saker fast de använder samma ord. Det här är grogrund för missförstånd och besvikelse när slutresultatet inte blir det förväntade. Det är därför nödvändigt att betona vikten av kommunikation när man går in i arbetet med digitala verktyg och ett digitalt  berättande. Det här rådet kan jag ge utifrån egen erfarenhet.