Digital Storytelling as an Educational Tool

Det finns två tydliga problem i läsningen av det tredje kapitlet, Digital Storytelling as an Educational Tool, av Ohlers bok. Det första är de skillnader som finns mellan olika länders skolsystem och skolkultur. Det finns mycket bra amerikansk litteratur om digitala verktyg och digitalt berättande som inte blir så användbar i en svensk kontext. Frågan är vad som är möjligt att översätta till svenska förhållanden. Det andra problemet handlar om praktik kontra teori. Ohler framstår som en praktiker som försöker ge en teoretisk motivering till arbetet med digitalt berättande. Det är självklart viktigt att ha en praktisk erfarenhet, men framställningen blir lätt svajig och den teoretiska basen tunn. Det här är ett problem som återkommer i litteratur som berör digitalt pedagogisk arbete. Med detta sagt finns det ändå några viktiga saker att reflektera omkring utifrån kapitlet.
Den första delen syftar till att ge en motivering från det vi skulle kalla styrdokumenten för att arbeta med digitalt berättande. Ohler hänvisar dels till Common Core Standards Initiative, som är ett försök att skapa en gemensam standard för USAs delstater med deras olika läroplaner och dels till ISTE (International Society for Technology in Education) Standards, organisationen ISTEs sammanfattning av vilka digitala förmågor elever bör tillgodogöra sig. Han refererar också till tre "R", som på svenska står för ungefär läsa, skriva, räkna, och fyra "R" där även "Art" tas med. Utifrån svenska förhållanden kan det vara intressantare att jämföra med EUs 8 nyckelkompetenser för livslångt lärande och framför allt Lgr11 (och övriga läroplaner). Det finns många exempel från Lgr11 i de olika kursplanerna som stöder arbetet med digitalt berättande, men här är ett centralt citat från Skolans uppdrag:

Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

I slutet av kapitlet kommer så Ohler tillbaka till sin grundmodell DAOW för det svåröversatta ordet literacy innehållande delarna Digital Literacy, Art Literacy, Oral Literacy och Written Literacy. Han går igenom värdet av det digitala berättandet för de olika komponenterna i litteraciteten: bild, ljud, text och digital teknik. Då det gäller den digitala tekniken lyfter författaren fram att eleverna måste lära sig att använda den effektivt, kreativt och kritiskt. Jag associerade till andra teorier omkring användandet av digitala verktyg där det kreativa lyfts fram t e x SAMR. Det här är viktiga tankar att ta med sig i det praktiska arbetet i skolan.